Det är helt galet egentligen. Min första häst Duke var mitt allt, han var perfekt i mina ögon och när han blev dålig och vi var tvugna att låta honom gå över till de evigt gröna ängarna visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag saknade honom så sjukt mycket och jag minns så väl när jag satt hos honom när han låg på gräsmattan på bakgården till djursjukhuset och hade fått sprutan. Det var det värsta jag varit med om jag grät i flera dagar och allt fick mig att tänka på honom.

Sen skaffade vi Stella och jag tyckte om henne men inte alls på samma sätt. Hon var mer som "bara" en häst. Jag har haft roligt med henne med men det har vairt så många motgångar och vi har aldrig direkt klickat.

Vi köpte Gerda och hon fick mig att minnas hur roligt det var att rida. Hur kul det är att galoppera fritt i skogen. Hon påminner mer och mer om Duke för varje dag och hon är nästan intill lika perfekt som Duke var i mina ögon.

*Duke var helt säker i skogen och man kunde galoppera hur fort som helst utan att ngt hände - Samma med Gerda.
*Duke sprang på sidan på hindrena när jag fick honom - Det gjorde Gerda också.
*Dem kliar sig precis likadant mot boxdörren efter att man ridit.
*Lika stora
*Lika högresta

Och det bästa är att Duke var min bästa vän och nu när inte han finns mer har jag Gerda och det gör det lättare att tänka på honom.